Klassiska hamnyrken

Sk Laddor, halmskor för tallyräknare, kranförare och luckbasar

Före skråväsendets avskaffande 1846 var det svenska näringslivet genomreglerat. Inom de flesta områden fanns bestämmelser om vem som fick utföra ett visst arbete, hur det skulle utföras och vad det skulle kosta.

Detta gällde i hög grad inom hamnen där det fanns en rad specialiserade funktioner. Varje varuslag hade särskilda yrkesgrupper som ansvarade för olika moment i hanteringen.

Ett vanligt namn på många yrkesgrupper var ”dragare” efter tyskans träger (bärare). På 1400-talet organiserades dragarlag i Stockholm av skilda slag. Från denna tid är även vräkare och mätare omnämnda. De kontrollerade, vägde och mätte exempelvis järn, ved, bräder och lin.

I början av 1500-talet inrättades ett enhetligt dragarämbete med skråförordning. Under 1600-talet började det ske en uppdelning på olika specialiteter i hamnen. Vi fick då exempelvis olika slag av bärare, vräkare, mätare och packare.

Till skillnad från i övriga näringslivet kom skråsystemet delvis att leva kvar i hamnen efter 1846 där vissa yrkesgrupper behöll sin ensamrätt till vissa uppgifter. Här är några klassiska hamnarbetaryrken:

Hamnroddare

De assisterade vid förtöjning, avläggning och förhalning och behöll namnet hamnroddare även efter att de hade övergått till motorbåtar. De transporterade även hamnlotsar till fartygen. Under perioden 1933-1977 drevs verksamheten i privat regi.

Packhuskarlar

Yrket är omtalat redan 1687. De transporterade varor till tullbehandlingsstället, öppnade, packade upp och vägde godset. Under 1900-talet var de anställda av Tullverket men fick själva dela på de särskilda avgifter de hade rätt att ta ut. Så sent som på 1940-talet bötfälldes Kooperativa Förbundet i Stockholm därför att de inte hade respekterat packhuskarlarnas monopol.

Sillpackare

De provade sillaken och undersökte kvaliteten på den saltade sill som kom förpackad i tunnor. De var förtroendemän i eget skrå men avlönade av respektive grossister.

Sumprunkare

De var sex man i Fiskehamnen vid Slussen som gungade segelsumpar som anlänt från Norrland, Åland eller Finland till hamnen i avvaktan på att fisken såldes. Ofta blev det ett nattarbete eftersom fisksumparna normalt kom i hamn om kvällen.

Vindragare

De organiserades i slutet av 1400-talet för att transportera, tappa och buteljera vin och sprit samt andra importerade vätskor, till exempel sirap. De fungerade även som brandsoldater, stadsbud och ordningspoliser och behöll sitt skråämbete till 1930. Under sista tiden gällde monopolet omtappning och omvårdnad av vinet, vilket var en uppgift som inte kunde anförtros vem som helst. Den sista vindragaren pensionerades 1924 då Brattsystemet (alkoholnäringens monopolisering i statlig regi) gjorde dem onödiga.

Bild: Så kallade Laddor, halmskor för tallyräknare, kranförare och luckbasar. Fartygsdäcken av stålplåt var bokstavligen iskalla på vintern, och de äldre kranarna saknade uppvärmningsanordningar.
Fotograf: Michael Folmer.