En gom t.o.r. Gävle

Han kändes igen bland annat på sina tjocka glasögonlinser. Han var luckbas. En luckbas borde vara uppmärksam, ha god syn, god hörsel och goda röstresurser.

Men så var ju tyvärr inte alltid fallet eftersom urvalet – om man kan tala om urval – gjordes på andra grundvalar. Severin såg inte ända ner i underrummet. Ropade stopp och gjorde tecken på hörsägen, det vill säga först när han hörde slinget slå i durk och så skulle det inte vara. Slinget skulle hejdas strax över durken så gubbarna kunde rikta in det.

En gång var han dessutom trött och somnade mot luckkarmen med hakan stödd i näven. Det var en varm dag och solen gassade. Kranen och gubbarna i rummet skötte sig själva och han vaknade inte förrän det var klart att lucka på. Då hickade han yrvaket till så att lösgommen for ut och ända ner i underrummet. Ner bland lasten, som skulle av i Gävle.

Gommen gick inte att få tag på. Men styrmannen på båten - det var en Sveabåt – underrättades i alla fall, om vad som hade inträffat, eller var det kanske så att stuveriet i Gävle kontaktades. Tiden gick och Severin fick väl livnära sig på soppa och annat flytande. En dag någon vecka senare vid morgonutropet i väntsalen i Gamla Borgen vinkades han fram: "Du har ett kuvert!"

I kuvertet, som var från Gävle, låg gommen med önskningar om framtida smakliga måltider. Slutet gott och så vidare.

/berättad av Bengt Örsell