1800-1849

Utsigt af Nybron med Hamnen på 1840-talet

Den svaga ekonomiska utveckling som hade präglat Stockholm under senare delen av 1700-talet fortsatte under 1800-talets första hälft. Stadens invånarantal ökade mellan 1800 och 1850 från 75 000 till 95 000.

Förlusten av Finland försämrade stadens geografiska läge. Exporten av beck och tjära upphörde i stort sett eftersom råvaran huvudsakligen kom från norra Finland. Samtidigt försköts utrikeshandeln allt mer mot Västeuropa och Göteborgs betydelse som en svensk port mot omvärlden ökade.

Stockholms hamns andel av Sveriges utrikeshandel sjönk. Kring 1850 var exportandelen 40 procent och importandelen 30 procent.

I början av 1800-talet tog Stockholm de första stegen in i den industriella revolutionen – in i ångans tidevarv. De nya industrier som etablerades förlades ofta i anslutning till de många goda hamnlägen som staden erbjöd.

Stockholm kom tidigt att få en relativt omfattande trafik med ångfartyg, mycket tack vare den invandrade engelsmannen Samuel Owen. En viktig förutsättning för sjöfarten var att inrikessjöfarten avreglerades 1832.

Tidigast utvecklades ångtrafiken på Mälaren där Riddarholmskajen blev landets största ångbåtshamn. År 1818 startade ångtrafik på Drottningholm. År 1821 fick Stockholm reguljära ångbåtsförbindelser, dels till flera städer i Mälaren, dels till Norrköping. Under 1830-talet fick Stockholm förbindelser som gick längs hela ostkusten och till Göteborg via Göta kanal, som öppnades 1832. I slutet av 1830-talet startades reguljär skärgårdstrafik.

År 1836 startades postångartrafik Visby–Västervik–Stockholm. Året därpå öppnades en linje längs Norrlandskusten till Umeå och 1838 inrättades en linje till Lübeck.

År 1836 inrättades den första fasta ångslupslinjen mellan Skeppsbron och Djurgården.

Bild: Stockholmskällan. Utsigt af Nybron med Hamnen på 1840-talet; ur minnet (beskuren).