1600-talet

Utsikt över Stockholm från öster, gjord till drottning Kristinas kröning 1650.

År 1658 nådde Sverige sin maximala utbredning. Östersjön var då i det närmaste ett svenskt innanhav. Stockholm blev under 1600-talet Sveriges huvudstad i verklig mening. Mellan 1610 och 1680 ökade invånarantalet från 10 000 till 60 000.

Statens handelspolitik gynnade systematiskt Stockholm. Rikskansler Axel Oxenstierna hävdade 1636 att ”man skall all consilia därhän dirigera, att Stockholm kommer upp och den blir populerad. Sedan skall väl Stockholm bringa de andra på benen.”

Redan i seglationsordningar 1614 och 1617 har Stockholms ställning inom handeln stärkts och 1636 skärptes det bottniska handelstvånget (se nedan). Staten sökte även förhindra att exporten från Mälarlandskapen och Bergslagen gick över andra städer än Stockholm. Två tredjedelar av landets export och import gick under 1600-talet över Stockholm. 

Sedan Hansan hade förlorat sin ledande ställning i Nordeuropas politik och ekonomi blev invandrande holländare viktiga för Sveriges utrikeshandel. Amsterdam blev den viktigaste handelsparten. Men eftersom exporten och importen ökade så kraftigt, expanderade även handeln med Lübeck och Danzig i absoluta tal.

Holländarna var skickliga sjöfarare och genom bättre fartyg och effektivare organisation lyckades de dramatiskt sänka fraktkostnaderna. Holländarnas betydelse visas bland annat av att en rad svenska sjöfartstermer har holländskt ursprung, till exempel stiltje, mojna, talja, svaja, preja, pejla, boj, koj, kajuta, skot, pyts, gippa, svabba, bidevind och pålstek. Ordet klinker kommer från de holländska arbetare som uppförde den första slussen i Söderström 1642.

Holländska invandrare fick stor betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling. Ett exempel är Louis De Geer, kallad ”den svenska industrins fader”. Ett annat exempel är Jacob Momma som 1649 fick burskap som grosshandlare i Stockholm. Hans firma växte snabbt och blev kanske den största i Sverige. Tillsammans med brodern Abraham drev han bland annat bergsbruk i Norrbotten. På resorna i norr mötte de ”det berömmelige tam- såväl som vilddjuret renen” och vid adlandet antog de namnet Reenstierna.

År 1635 infördes liberalare bestämmelser för utlänningars handelsverksamhet i Stockholm, vilket lockade hit fler utländska köpmän. Vid denna tid tycks Stockholms borgerskap inte ha ägt något skepp för utrikes fart. Nu började partrederier etableras och på 1670-talet fanns 28 stora skepp registrerade i staden, jämfört med 22 skepp totalt i övriga svenska städer som hade rätt att bedriva utrikeshandel.

Järn och koppar var viktigast för exporten. Även tjära och beck blev nu viktiga exportprodukter. År 1640 påbörjades byggandet av ett tjärhov vid Tegelviken på Södermalm, där tjäran befriades från vatten och magasinerades. Verksamheten flyttades på 1680-talet till det becksjuderi (där tjära destillerades till beck) på Beckholmen som hade anlags 1633.

Skeppsbron anlades på 1630-talet när stadsmuren revs och ny mark vanns genom utfyllnad. Här uppförde sedan de ledande handelshusen ståtliga byggnader. Den första slussen i Söderström, Drottning Kristinas sluss, öppnades 1642.

Kronans skeppsgård, som byggde skepp för flottan, flyttades på 1640-talet från Blasieholmen till Skeppsholmen. Skeppsgården blev under stormaktstiden stadens största arbetsplats. Efter att skeppsgården flyttat till Skeppsholmen etablerades en fiskehamn vid Nybroviken, som då gick längre in än i dag. Packartorget (nu Norrmalmstorg) blev marknadsplats för fiskhandeln.

Stockholms snabba expansion gjorde att Södermalm, Norrmalm och Kungsholmen nu stadsplanerades. År 1662 flyttades järnvågen från Järntorget till slussområdet på Södermalm. Stadsgården blev nu en viktig exporthamn.

År 1662 inrättades en styrmansskola i Stockholm som var landets första navigationsskola. Rodderskor började på 1600-talet svara för kollektivtrafiken till sjöss.

Bottniska handelstvånget

Ett stort hinder för den ekonomiska utvecklingen i Norrland (och norra Finland) var bottniska handelstvånget som innebar att städerna i norr inte fick sända sina fartyg söder om Stockholm och Åbo eller ta emot utländska fartyg. Detta missgynnade invånarna i norr medan Stockholmsköpmännens förmögenheter växte.

Denna handelsbestämmelse hade medeltida rötter och fick fast form 1636. Bestämmelserna mildrades successivt. Ett viktigt steg togs vid 1765 års riksdag när de flesta Norrlandsstäder fick aktiv seglationsrätt, alltså rätt att driva utrikeshandel på egna fartyg. Fullständig stapelrätt, som även innefattade rätten att ta emot utländska fartyg, infördes 1812 efter att Sverige hade förlorat Finland. Norra Östersjön var då inte längre svenskt innanhav.

Läs mer om hur handelspolitiken utvecklats

Bild: Stockholmskällan. Utsikt över Stockholm från öster, gjord till drottning Kristinas kröning 1650 (beskuren).