1900-1949

Stockholms redd med utsikt från inloppet

År 1900 hade Stockholm 300 000 invånare medan regionen däromkring hade ett jämförelsevis obetydligt befolkningsantal. Tillväxten fortsatte nu, framför allt utanför tullarna. I mitten av seklet hade tätortsregionen en miljon invånare, varav 750 000 i Stockholms stad.

Stockholms hamns andel av Sveriges utrikeshandel var relativt konstant under perioden: 10 procent av exporten och 30 procent av importen. Tre fjärdedelar av varutillförseln till Stockholm kom på sjön. Den viktmässigt största införseln var kol/koks, sand/grus och oljor.

Stockholm blev nu en omlastningshamn för handeln på Finland, Ryssland och Baltikum. På 1930-talet förlorade Stockholm positionen som största hamnstad totalt sett och passerades av Göteborg. 

En viktig nyhet var när Axel Johnson 1904 öppnade La Plata-linjen till Argentina, den första transoceana ångfartygslinjen på Stockholm. Sedan skulle flera rederier öppna ång- och motorfartygslinjer till alla världsdelar. Två andra framgångsrika redare var Sven Salén och Olof Wallenius

Skärgårdstrafiken blomstrade under perioden medan Mälartrafiken började drabbas av problem på grund av bilismens expansion. Ångsluparna i lokaltrafiken fick hård konkurrens av spårvägstrafiken och av de broar som byggdes i innerstaden.

År 1909 fick Stockholm en hamnstyrelse med ansvar för hamnens drift och investeringar. En rad hamnar byggdes ut, nyanlades och försågs med allt fler och allt större kranar. För att kunna bära trycket av de stora elektriska kranarna anlades betongkajer.

Stadsgårdshamnen byggdes vidare österut och stod klar 1916. År 1917 beslutades om att anlägga en frihamn i Värtan. Den första delen öppnade 1919 och 1926 stod hela Frihamnen klar. Söder därom öppnades Lindarängens sjöflyghamn 1921. Louddens oljehamn började byggas 1927.

År 1914 beslutades om en ny farled söder om Södermalm, Hammarbyleden. Den öppnades 1926. I anslutning till den anlades Södra och Norra Hammarbyhamnen samt Årstadalshamnen. När Hammarbyleden stod klar behövdes slussen vid Söderström inte längre för större fartyg. En helt ny sluss och trafikanläggning invigdes där 1935.

På 1920-talet började flera industrier lämna Stockholms innerstad och bostäder började anläggas på industri- och hamnmarken.

Svenska frihamnar

En statlig förordning från 1907 gav möjlighet att inrätta frihamnar, alltså hamnar dit varor kunde föras och lagras utan att förtullas. Förtullning skulle ske först om varorna fördes ut från hamnområdet och in i landet. Frihamnarna var framförallt fördelaktiga för transitotrafik, alltså för varor som sedan skulle föras vidare till andra länder.

Även för varor avsedda för Sverige fanns fördelar med en hamn utanför tullgränsen. Ingen tullvisitation behövdes vid lastning eller lossning, vilket gjorde hanteringen snabbare och fartygens liggetider kortare. Varuägarna kunde lagra sitt gods utan tidsbegränsning till låg kostnad. Varor i hamnen kunde inspekteras och ompackas, prover kunde tas och ommärkning göras utan mellanhavande med tullen. För många varor bestämdes tullen efter vikt. Genom att inom frihamnsområdet kassera otjänliga varor eller exempelvis rensa bort blast från grönsaker, slapp man tull på sådant som inte tillförde värde till varorna.

De första svenska städer som beslutade om att anlägga en frihamn var Malmö och Göteborg, 1914 respektive 1915. Frihamnarna i dessa städer öppnade 1923 respektive 1922.

Bild: Stockholmskällan. Stockholms redd med utsikt från inloppet (beskuren).