Värtabanan

År 1875 tog Trafikstyrelsen vid Statens Järnvägar initiativ till att utreda och inleda förhandlingar med Stockholms stad om att skapa en järnvägsförbindelse mellan Norra stambanan och ett lämpligt hamnläge vid Saltsjön.

SJ behövde en hamn för att kunna förse ångloken med stenkol. Dessutom skulle en hamnförbindelse generera ytterligare godstrafik.

Planerna passade Stockholms stad väl eftersom det fanns behov av en ny massgodshamn för att klara de ökade godsvolymerna som lassades och lossades i Stockholm. SJ och staden kom fram till att det lämpligaste hamnläget låg vid Lilla Värtan söder om Ropsten.

År 1879 kom staten och staden därför överens om att en statlig järnväg skulle dras från Karlberg till den hamn vid Lilla Värtan som staden skulle anlägga. Staten överlät det blivande hamnområdet till staden. Inklusive en förgrening till Tomteboda blev järnvägen drygt sex kilometer lång. Efter utbyggnad av hamnspår och förgreningar till de tillkommande anläggningarna vid Lilla Värtan kom den sammanlagda spårlängden att uppgå till flera mil.

År 1882 öppnade SJ Värtabanan mellan Värtahamnen och Norra stambanan. Järnvägen var avsedd för godstrafik men fram till 1913 bedrevs även persontrafik till Värtans station. Spår drogs till Värtagasverket 1891, Värtaverket på 1910-talet, Ropsten 1912, Tegeludden 1912 och Loudden 1932. Åren 1905–1908 elektrifierades banan tillfälligt för att göra försök inför elektrifieringen av det svenska järnvägsnätet. På 1930-talet blev Värtabanan åter elektrifierad.

Värtahamnen har periodvis trafikerats av tågfärjor till Finland med Värtabanan som anslutning till det övriga svenska järnvägsnätet. På 1980-talet återuppstod persontrafiken under ett par år i form av biltåg till övre Norrland som utgick från Värtan.