Linus Levinson i tyfonen Haiyans fotspår

Linus Levinson på sin ordinarie arbetsplats i Värtahamnen

I höstas drabbades Filippinerna av en av de värsta tyfonerna i landets historia. Förödelsen var total när Linus Levinson, som annars arbetar på Stockholms Hamnar, kom till platsen för att under en månad arbeta för Röda korset.

När vi andra firade in det nya året med bubbel, löften och raketer låg Linus Levinson och sov i ett tält sedan flera timmar. Julen hoppade han också över för det fanns inte mycket att fira i Tacloban, en stad som var totalt förstörd efter att ha manglats av den supertyfon som drog förbi i över 300 kilometer i timmen och som lämnade en tre mil bred gata av död och förödelse efter sig.

– Tacloban var den stad som drabbades värst av supertyfonen Haiyan. Staden ligger längst inne i en vik och när vattnet, som tyfonen pressade framför sig, nådde dit dränkte det staden. Flera tusen människor dog och det fanns inte ett enda helt hus när den dragit förbi, säger Linus Levinson när vi träffas på hans kontor som är en byggbod nere i Värtahamnen.

Tillbaka i Värtahamnen igen

Nu är han tillbaka på jobbet som biträdande projektledare för bygget av piren och kajen i Värtahamnen, som rullar på helt enligt plan. Kontrasten är total från arbetet med Röda korset i Filippinerna, men han tycker att det ändå gick ganska snabbt att komma in i jobbet här hemma. Nu har han fullt fokus på pålningen av den nya piren som började strax före jul.

Det är en risk att hålla på när det är is. Pålarna är sårbara innan de gjutits på plats, säger Linus som har en kopp kaffe i handen och ett par vita ulliga tofflor på fötterna när vi slår oss ner i ett mötesrum i den stora ombonade byggboden.

Ute är det så grått som det bara kan vara i januari (när den här intervjun gjordes) och stora flingor blötsnö faller tungt mot marken. När Linus visar bilder från katastrofens Tacloban inser man att tråkigt väder är en lyx. Bilderna som passerar förbi på hans dator visar vad väder verkligen kan ställa till med.

– Hade tyfonen dragit fram över hamnområdet här i Värtahamnen skulle hustak ha flugit av, bilar farit runt och det stora tegelhuset där borta bara fallit ihop, säger Linus och pekar på en stor tegelbyggnad strax intill Siljaterminalen.

Linus är ingenjör och har länge jobbat med stora infrastrukturprojekt både i Sverige och ute i världen. Och det är något särskilt med det tycker han.

– Det ställer stora krav för även ett litet fel kan bli väldigt kostsamt i ett så här stort projekt. Det är också roligt att jobba med så duktiga människor och så kommer man inte ifrån att det är häftigt med stora maskiner. En kran på 300 ton är roligare än en på 30, säger han och skrattar.

Vill kunna göra en insats

Det var när han flyttat hem till Sverige efter att ha jobbat utomlands en period som tankarna på att jobba som ingenjör vid stora katastrofer föddes hos honom.

– Det var efter tsunamin och den stora jordbävningen i Pakistan som jag kände att jag skulle vilja hjälpa till. Jag sökte då en kurs hos Röda korset och blev antagen.

Efter den första kursen gick han en till i Österrike där han specialiserade sig på vatten och sanitet. Nu finns han med på en lista hos Röda korset i Genève över personer som kan åka på uppdrag om nöden kräver det. Och när tyfonen drabbade Filippinerna fick han ett sms med frågan om han var beredd att åka.

– Jag har också en muntlig överenskommelse med Stockholms Hamnar om att jag får åka på tidsbegränsade katastrofuppdrag och den här gången passade det bra. Pålningen hade inte kommit igång och det var också en del lediga dagar över jul. Mina barn blev dock inte så glada.

Pojke tvättar sig under bar himmel och mycket enkla förhållanden
I Tacloban hade många förlorat allt. En viktig uppgift för Linus Levinson och hans kollegor var att få fram rent vatten.

Trots att Linus kom till Tacloban först en månad efter tyfonen så var kaoset totalt. Trasiga hus, vägar som inte var farbara och fiskare som byggt om kylskåp till båtar för att kunna fiska och försörja sig.

– Båtarna var knappast säkra, men vad hade de för val? De måste försörja sig.

Linus uppdrag handlade om sanitet och om att få fram rent vatten. Mirakulöst nog fungerade vattenverket i stan, men alla ledningar var förstörda och det gick därför inte att få fram vatten.

– Vi hade med oss utrustning som kan producera rent vatten till 15 000 personer. Med hjälp av våra sju tankbilar kunde vi sedan köra ut vatten till byarna där vi placerat stora tankar.

Det måste kännas meningsfullt att kunna hjälpa till, men hur orkar man med att se så mycket lidande?

– Det är klart att det är jobbigt, men som ingenjör kan man skärma av lite. Min uppgift var ju att få fram vatten och då kan man fokusera på det. En sjuksköterska jobbar ju mer direkt med de drabbade. Det tror jag är tuffare.

Tufft men meningsfullt

Vilka bilder tar du med dig hem?

– Glädjen hos dem vi kunde hjälpa och sorgen hos de små barnen som satt vid de nygrävda gravarna som förmodligen tillhörde deras föräldrar. Det var tufft att se.

Efter en månad gick hjälparbetet in i ett nytt skede. Katastroffasen var över och det långsiktiga och tuffa återuppbyggnadsarbetet påbörjades.

– Trots allt så kändes det faktiskt ganska hoppfullt när jag åkte därifrån.

Kommer det ett nytt sms från Röda korset så är han beredd att sticka igen om det passar med jobb och familj.

– Uppdraget för Röda korset känns väldigt meningsfullt och det är klart att det ger perspektiv på vad som är viktigt i livet.

Det här reportaget har publicerats i tidningen VIA Stockholms Hamnar.

Prenumerera gratis på VIA Stockholms Hamnar