Willy har ångan uppe

Willy Soraa i ett av ångfartygen

I slutet av maj invigdes ett ångbåtsmuseum vid Strandvägen i Stockholm. Det är resultatet av mer än fem års hårt arbete, två vänners kärlek till ångbåtar och en vänligt inställd ambassad.

– Museet med sin restaurang är något väldigt unikt, säger projektets eldsjäl Willy Söraa.

Willy Söraa har en röd stilig näsduk i bröstfickan på kavajen och en plastpåse med ritningar i handen när han kliver ombord på pontonen som om bara några veckor ska vara en färdig restaurang och kajplats för museets fyra fartyg.

Själva bygget av Ångbåtsbryggan, som är det gemensamma namnet för museet och restaurangen, sker i Värtahamnen, men när du läser det här kommer den att ligga på sin plats vid Strandvägen.

– Nu börjar allt ta form, säger Willy Söraa entusiastiskt medan han visar hur man med bara ett finger kan öppna de stora fönstren i matsalsdelen och på så vis förvandla inne till ute en fin sommarkväll.

Ett levande museum

Då blir matgästerna också bordsgrannar med museets ångbåtar som kommer att ligga förtöjda vid pontonen.

– För oss är det viktigt att besökarna får uppleva ångbåtar i drift och inte bara döda museiföremål. Besökarna kommer därför också att kunna få åka på en tur, säger Willy.

Själv har han tillbringat förmiddagen på Lidingö där han jobbat med att slipa trädetaljer på två av fartygen för att få dem färdiga till invigningen. För det har krävts hårt jobb för att förverkliga den här idén. Något kontor har han aldrig haft.

– Den här typen av projekt behöver inga flotta kontor utan måste drivas av ett stort engagemang om det ska bli verklighet.

Det är först sedan årsskiftet som han har haft en möjlighet att jobba heltid med museet. Något av en lyx efter att i mer än fem år drivit det på sin fritid.

För att projektet skulle bli klart i tid var det mer eller mindre nödvändigt att han gick i pension från sitt arbete på norska ambassaden där han jobbat i över 20 år.

– Men samtidigt har projektet och jobbet gått bra att förena tack vare att ambassaden varit positiv till vår idé. Därför är den norska ambassadören självklart inbjuden till invigningen.

Willy visar det gamla och fina kaklet man valt i köket och säger att just detaljerna och kvalitén är viktig för honom. Restaurangen som självklart kommer att servera ångbåtsbiff drivs av Melanders Fisk. Och faktum är att just fisk har en liten roll i den historia som resulterat i att vi nu har en ny sevärdhet i Stockholm.

För även om Willy jobbat i över 20 år som ambassadtjänsteman så är han uppvuxen i en släkt av sjöofficerare och sjöfolk vid havet i norska Bergen. När han under gymnasiet behövde sommarjobb så föll det sig ganska naturligt att ta jobb på en fiskebåt som fiskade sill norr om Island.

– Det var otroligt gott om sill på den här tiden och det var också ett lönsamt jobb. Redan efter första sommaren kunde jag köpa min första träbåt, en Drake.

Båtintresset förenade honom med KG Knutsson

Sommaren efter tjänade han tillräckligt för att köpa en Lambretta scooter som han kunde köra till båtklubben med. Draken blev början på en passion för gamla träbåtar och båtintresset sammanförde honom också senare med ångbåtsentusiasten KG Knutsson.

KG var något av en motor i ångbåtssverige. Inte bara för att han själv ägde fyra ångfartyg utan också för att han räddade fartyget Motala som stod och förföll i Vättern. Dessutom investerade han tio miljoner i ångfartyget Mariefred så att hon kunde sättas i trafik på sträckan Mariefred – Stockholm.

– Det är väldigt dyrt att äga ångbåtar. Idén med ett ångbåtsmuseum föddes ur insikten att vi behövde hitta en långsiktig lösning som säkrade att hans fina fartyg bevaras för framtiden.

Tragiskt nog fick KG Knutsson aldrig se idén förverkligas då han gick bort ifjol, 94 år gammal.

– Det är väldigt sorgligt, men jag vet att projektet gjorde honom mycket glad. För mig har det också varit en viktig drivkraft att föra det här projektet i hamn för hans skull.

Det är nu snart sex år sedan Willy första gången klev in på Stockholms Hamnars kontor för att höra om det fanns någon lämplig kaj där man kunde placera museet.

– Men det tog ett par år innan den här platsen vid Strandvägen dök upp. Den är helt perfekt och jag har hela tiden fått ett väldigt fint stöd av Stockholms Hamnar under de här åren. De har verkligen velat hitta en bra plats.

Han upplever att han fått mycket stöd genom åren även om det självklart har funnits olyckskorpar som kraxat om det omöjliga i det hela.

– Och visst har det funnits stunder av tvivel även hos mig. Det tuffaste var att få bygglov. Oj, oj, oj. Det var en riktig pärs. Men den 22 november ifjol fick vi det och det var en dag vi verkligen firade, säger Willy.

Bråda tider att få allt klart

Någon längre tid att fira fanns inte för då blev det samtidigt väldigt bråttom om man skulle bli klar till årets säsong och det blev man som bekant.

– Om några dagar ska vi lyfta in en fin gammal ångslup i restaurangen. Slupen ska fungera både som museiföremål och bardisk där folk kan stå och hänga.

Men hur känns det då att arbetet snart är klart?

– Det känns skönt, men klart blir det inte bara för att det invigs. Jag kommer att ägna minst ett år till för att utveckla museidelen, säger han och plockar fram några gamla foton.

Det är bilder från tidigt 1900-tal från Nybrokajen med ångbåtar och ett myller av människor. Bilder han letat fram på Sjöhistoriska museet. Någon tidsmaskin är det inte man skapar, men han vill ändå förmedla en känsla och kunskap om ångbåten och tiden då den var en viktig del av transporterna på våra vatten.

– Jag hoppas att det här blir en attraktion som få som besöker Stockholm vill missa, säger han och kliver upp på kajen och går bort mot bilen.

Nu ska kavajen bytas mot blåställ och arbetet med att slipa på trädetaljerna på ångbåten Tiffany fortsätta.

– Det måste bli klart idag, sedan ska trädetaljerna tvättas och när vädret tillåter är det dags att börja betsa.

I slutet av maj måste allt vara klart.