Saker ingen sett

Porträtt av David Neuman

David Neuman vill bjuda besökarna på Magasin 3 Stockholm Konsthall på något nytt, en konstupplevelse de aldrig tidigare haft. Det har varit hans mål sedan konsthallen startade för 25 år sedan.

– Upplevelsen ska vara som att se färgfilm för första gången när man bara sett svartvitt tidigare.

Han låter som en stockholmare, stilen är New York och Frihamnen kände han redan som barn.

– Det var i hamnen jag cyklade omkring när jag var liten. Jag hittade i varje vrå, säger David Neuman.

Han har fyrkantiga glasögon, svarta sneakers, en smittande entusiasm och en vana att kasta in uttryck på engelska.

Konstintresset växte tidigt

När han trampade hit med kompisarna från Östermalm där han växte upp anade han förstås inte att det var här han skulle vara med och starta en konsthall, men redan som sexåring ordnade han sin första utställning.

– Jag hade konstintresserade föräldrar som lät mig köpa ett 30-tal vykort på Moderna museet som jag valde med stor omsorg. Sedan skapade jag utställningar genom att hänga upp och placera om dem runt min säng.

Det fiffiga var att han kunde flytta runt korten och laborera med placering och avstånd.

– Det höll jag på med i många år. Det var vykort med motiv av till exempel surrealister, Magritte och Niki de Saint Phalle.

Det sista var ett kort från utställningen Hon. Ett vykort av en gigantisk kvinna i papier maché som ställdes ut på Moderna museet som man kunde kliva in i mellan benen.

– Det var ganska spännande när man var sju år, säger han och skrattar.

Stolt över Ai Weiwei-utställningen

Solen lyser in genom fönstren i en av utställningssalarna i Magasin 3 och på den hög av miljontals handgjorda solrosfrön i porslin som kanske är det mest omtalade verket i den pågående utställningen med den kinesiske konstnären Ai Weiwei.

Ai Weiwei är inte direkt Zorn eller Let´s Dance, men trots det har utställningen väckt stor uppmärksamhet långt utanför Stockholms konstvärld.

Det märks att David Neuman är stolt över utställningen som redan innan den är slut lockat fler besökare än någon tidigare i konsthallens 25-åriga historia. Men många besökare är inget mått på framgång här.

– Det är självklart roligt att så många kommer, men det är inte nödvändigt. För mig kan små händelser ha större påverkan än stora. En klubbspelning med Bob Dylan på 60-talet för 30 personer har till exempel mycket större betydelse än när han sjunger för 30 000 på Hovet.

Ai Weiwei på Magasin 3 är förstås mer klubbspelning än bredbent arenarock. Och ambitionen är att de som tar sig till Frihamnen och åker upp i industrihissen ska möta en värld de inte tidigare upplevt.

"Man måste tycka om att bli utmanad"

Magasin 3 är inte heller ett ställe man bara råkar glida förbi.

– Jag älskar att folk måste fatta ett beslut för att ta sig hit. Det finns inte heller mycket på vägen hit att titta på eller konsumera så de som kommer hit till oss är verkligen taggade.

Det kan låta svårt elitistiskt och han medger att Magasin 3 inte passar alla. För att gilla det måste man tycka om att bli utmanad och tycka att det är spännande med saker man inte omedelbart kan placera eller förstå.

– Det tycker en del är roligt, men inte alla, säger David som om några dagar ska till New York.

Det var inte New York som tände hans konstintresse, men det var den omtumlande konstscenen han mötte där i slutet av 70-talet som födde idén som blev Magasin 3.

Han åkte dit för att utbilda sig till socionom, men hamnade mitt i en konstscen som slukade honom med hull och hår. Att han lärde känna många konstnärer och gallerister förvånar inte. För även om han varken finns på Facebook eller Twitter så säger det något att han har närmare 1900 kontakter i sin telefon.

Frihamnen ett självklart val

– Det jag insåg i New York var att jag ville vara med och skapa ett utställningsrum som var ett laboratorium för samtida konst. Att den skulle ligga i Frihamnen var självklart. Det var ju den råa och industriella känslan jag ville få fram.

Det räckte inte med passion och galenskap för att förverkliga idén. Det krävdes en samtalspartner, en riktig visionär och givetvis en person med finansiella muskler. Det kunde bara vara vännen Robert Weil.

– Utan honom hade det inte gått och det vet han, säger David Neuman och tittar ut genom fönstret bort mot det hus där Börsen nu huserar.

Det var den lokalen han ibland drömde om, men som var alldeles för stor. Istället blev det Magasin 3 där det då nästan inte fanns någonting.

Magasin 3 har nu varit hyresgäst hos Stockholms Hamnar i 25 år och David Neuman älskar fortfarande hamnen. Hur den ser ut, dess historia och det unika med att hitta en sån här plats så centralt i en storstad.

– I många andra storstäder skulle man få åka minst en timme för att hitta det här. Förändringarna här går ganska långsamt, men nu är det viktigt att man gör rätt de närmaste tio femton åren. Det finns många exempel där man förvandlat unika platser som den här till att bara bli en kopia av något annat.

I många år sa David Neuman att platsen var temporär. Alltså att Magasin 3 kunde flytta. Så känner han inte längre. Idag är det ett av Europas främsta museum för samtida konst och det är i Frihamnen för att stanna.

– Men det jag sa om temporärt handlar också om en inställning. Andy Warhol pratade om 15 minuters berömmelse och mycket av populärkulturen hamnar snabbt på hyllor. Vi vill ju vara längst fram och då är det viktigt att ständigt vara i rörelse.

Jobbar ständigt

Han är stolt över Magasin 3, men också glad över att han lyckats förvandla sitt intresse till ett yrke. Konsten är hans liv och arbetsveckorna ligger på 70–80 timmar.

– Jag önskar ofta att dygnet hade fler timmar. Att göra en utställning handlar om människor, relationer och möten. Ska man skapa en utställning där besökaren känner att det finns en människa bakom utställningen så tar det mycket tid.

Därför blev han glad när Fredrik Reinfeldt började prata om att vi framöver borde jobba tills vi blir 75 år.

– Det gjorde att jag inte känner mig lika stressad. Det är fantastiskt att få jobba med konst. Det är en skål man kan simma runt i hur länge som helst och bara lära sig mer och mer.

Tycker du att ni har påverkat konstscenen i Stockholm?

– Ja, absolut. Tittar man på det vi gjort och hur vi gör utställningar så vågar jag påstå det. Inte minst när det gäller att skapa tilltro till privata institutioner. Att Magasin 3 finansierades av privata medel väckte mycket uppmärksamhet i början, men inte nu längre.

Vilken är din egen största konstupplevelse de senaste åren?

– Det finns en konstnär som heter Tino Sehgal. Vi gjorde en utställning med honom. Han jobbar med människor och skapar situationer där publiken kan vara med och agera. Det gav mig känslan att konsten fortfarande kan skapa nya och radikala rum. Det var något på djupet annorlunda.