Det nya hamnarbetet

Alexandra Meija pratar i telefon

Hamnen är en arbetsplats med en lång och spännande historia. Det som en gång var en plats där starka män lassade, lossade och gick till sjöss är idag en modern arbetsplats.

En arbetsplats med mycket datorkraft, effektiv logistik, stora maskiner och välutbildad personal.

Men det var en arbetsplats full av tatuerade sjömän och bananlådor som Alexandra Meijas dåvarande kollega såg framför sig när Alexandra berättade att hon skulle börja jobba som registrator på Stockholms Hamnar.

– Jag tror att hon såg en arbetsplats med en massa Karl Alfred-typer framför sig, säger Alexandra och skrattar.

Själv hade Alexandra en mer ruffig och romantisk bild av hamnen och hon tvekade inte att söka när hon såg att Stockholms Hamnar sökte en registrator ifjol. Hon började som konsult, men sedan i februari är hon fast anställd och hon kan konstatera att det är ont om både banankartonger och Karl Alfred-typer på kontoret.

Spännande arbetsplats

Det är måndag förmiddag när vi talas vid och Alexandra har precis gått igenom dagens post. Att registrera ingående och utgående handlingar är en viktig del av hennes jobb som registrator.

Tiden som gått sedan hon började har fått henne att inse att Stockholms Hamnars verksamhet är bredare än hon trott.

– Jag föreställde mig nog att det mest handlade om fartyg, men här finns teknik, fastigheter och stora byggprojekt. Det känns väldigt spännande.

Att få in fler kvinnor och öka mångfalden är också något Stockholms Hamnar arbetar aktivt med.

– Fast det är nog fortfarande fler män än kvinnor som jobbar i hamnen, men här på kontoret är det ganska jämt fördelat, säger hon.

Att Stockholms Hamnar är en stor hyresvärd vet kanske inte alla om. Bland hyresgästerna finns så klart företag inom sjöfarten, men också många mediebolag och museet Fotografiska som blivit så omskrivet sedan det öppnade.

Hamnen är också större geografiskt än Alexandra föreställt sig. Det märker hon inte minst när hon tar bussen genom stan på väg till jobbet. Utanför bussfönstret ser hon då flera av Stockholms Hamnars kajer.

– Det är lite nördigt, men jag blir glad när jag ser vår logga vid någon kaj. Och vi har inte bara verksamhet i innerstan utan också i Kapellskär och Nynäshamn.

Många trotjänare

Hon tycker inte att det varit några problem att komma som ny till en arbetsplats där många jobbat länge.

– Tvärtom är det skönt att det finns så mycket kunskap här. Det dyker ju hela tiden upp frågor som jag inte kan svara på. Nyligen fick jag en förfrågan från en stockholmare vad en sumprunkare var för yrke. Jag hade aldrig hört ordet, men det var bara att fråga kollegor så fick jag snabbt ett svar: en person som höll fisken i sumpen i rörelse.

Som historieintresserad tycker hon också om att höra kollegor berätta om hur det var förr i hamnen.

– Det är mycket som har förändrats, men det som fortfarande är det samma är den härliga stämningen som finns här.

Om Alexandra är ny så har Björn A Borg, förbundsordförande för svenska Hamnarbetarförbundet, en betydligt längre relation till hamnen. Han började jobba som hamnarbetare redan på 70-talet. På den tiden fanns det folk som jobbade som packhuskarlar och presseningsvikare.

– På 70-talet var hamnarbete Sveriges farligaste arbete. Det var farligare än att jobba i gruva eller i skogen. Tack vare ett aktivt arbete med arbetsmiljöfrågor av både fack och arbetsgivare så är det idag ett betydligt säkrare arbete.

Men allt kan förstås bli ännu bättre. Björn tycker till exempel att ordningen vid färjeterminalerna kan styras upp. Idag blandas privatbilister med godstransporter som ska lastas på färjorna.

– Här hoppas jag man tänker till nu när man bygger nya terminaler.