Isbrytarna banade väg

Isbrytare S:t Erik, fd Isbrytaren 2, 1960.

När fartygen var av trä och drevs med segel satte isen stopp för sjöfarten på våra breddgrader. Det här förändrades när ångfartyg med skrov av järn började användas på 1800-talet. Då uppstod ett behov av isbrytning.

Från 1872 höll en isbrytare en isränna öppen in till Stockholms hamn de flesta vintrarna. I slutet av 1800-talet skaffade Stockholms stad sin första isbrytare, Isbrytaren I, som var byggd på Kockums i Malmö.

Med tiden visade det sig att det behövdes en större isbrytare, och 1915 levererades Isbrytaren II från Finnboda varv. Den behövdes för att hålla skärgårdslederna in till staden öppna, men kunde tuffa vintrar också lånas ut till staten. 1916 fick den till exempel assistera infrusna ångare i Gävleområdet och 1918 användes den för att evakuera flyktingar från Finland. Fartyget döptes 1958 om till Sankt Erik och tjänstgjorde fram till 1977. Nu är hon museifartyg vid Galärvarvet.

Problemet med Isbrytaren II var att den krävde stor besättning och inte kunde användas till något annat än just isbrytning. Därför ersattes den med isbrytande bogserbåtar som Starkodder och Heimdal. De kunde förutom att bryta is också bogsera båtar.

Stockholms Hamnar ansvarar fortfarande för isbrytning i hamnen och i farleden ut till havsbandet. Idag är uppgiften utlagd på entreprenad och det är isbrytande bogserbåtar som till exempel Tug och Ted som gör jobbet. De stora färjorna med täta avgångar gör också ett stort jobb med att hålla farlederna öppna.

Mer sjöfartshistorik hittar du på stockholmshamnar.se/historia

Foto: Stockholmskällan
Isbrytare S:t Erik, fd Isbrytaren 2, 1960.